Dom som gav mig livet lever. Men dom är inte min mamma och pappa. Dom 2 försvann när jag var 8 år i samband med skiljsmässan. Varför? Jag har växt upp utan en mamma och en pappa. Ingen familj. Kämpar själv hela tiden.

Jag och min pojkvän... Det känns inte som att det är liksom "vi" mer, det är bara han och jag. Jag älskar verkligen honom... Som kompis, inget mer! Även fast jag vill! Jag verkligen vill älska honom mer och vara kär i honom. Men jag är inte det längre. Det är så jävla jobbigt.

Som pricken över i:et har jag börjat intressera mig för någon annan också. Varför måste det vara så här? JAg vill kunna styra över mina känslor.

Jag och min pv (pojkvän) har varit ihop snart ett och ett halvt år, vi har delat så mycket och gett varandra så mkt saker, lärt känna varandra och varandras familj, släkt osv, jag vill inte förlora det.

Jag gjorde faktiskt slut för någon vecka sen... Men hur jävla lätt är det att hålla sig med det när han kommer senare på kvällen med en bukett med rosor och värsta brevet med ord som förklarar hur mkt han älskar mig? Då går det ju inte, då är jag taskig. Sen på alla <3-dag kom han med en kruka med blommor, sånna dyra i en dyr kruka med två hjärtan i där det står "Love" på ena och "kärlek på den andra, så gulligt ju?! Fyfan jag vill ju inte ha dig mer som min pv, jag vill vara vän, bästa vän kanske, inget mer. Förlåt älskling.....Förlåt :'(

Min pappa... Han har sårat mig så jävla djupt nästan hela mitt liv, omöjligt att räkna hur många gånger, ibland kan han försöta hela min dag med bara några få ord.... Blir så jävla ledsen, måste det vara så här?

JAg har en pojkvän, vi har varit ihop i snart ett och ett halv år. före jag blev ihop med honom var jag en riktig killtjusare, (och heartbreaker :/) och kan säga själv att jag var väldigt populär.... Men! Jag var rädd för att binda mig därav "heartbreaker"... Sen kom den här killen, han var så lätt och enkel, jag band mig fast för första gången i mitt liv på riktigt. Jag var kär också... Sjukt kär.. Men den här killen är väldigt speciell... Jag är inte kär i honom mer men älskar honom mer än allt annat som vän.. inget mer. Hur i helvete ska man lösa något sånt här? önskar att jag bara kunde bli kär igen... Vill inte förlora honom men jag vill känna att jag är kär. Jag är väldigt ledsen över detta, jag vill ju.

Saknar endå mitt gamla liv, jag gillade endå på något sätt att aldrig binda mig bara flörta lite, och hade en annan frihet då som jag känner att jag behöver för att må bra. Men som sagt jag älskar sönder honom.... Som vän....

Förlåt för att jag inte älskar dig :'(

Känenr mig hemsk som låtsas.

Jag ska försöka skriva det här utan att någon kan lista ut vem jag är så...

Men men här kommer lite info om mig.

Jag har sedan lågstadiet lidit av en depression. Jag är nu 16 år. Ingening har blivit bättre och jag är rädd för att det aldrig kommer att bli bra. Men jag ska försöka att lära mig leva med det och ska försöka lära mig att hantera mina ångestattacker. Det här låter som något varena människa har nu för tiden. Men jag kan säga med all säkerhet; Jag är inte som alla andra.

Jag har en annan blogg också, men till skillnad från den, så är den här helt anonym, ingen vet vem jag är som läser denna blogg. Ingen ska heller någonsin få veta. Jag vill kunna skriva exakt det JAG vill och dagens samhälle kan inte acceptera det..... Så det blev så här. OCh när jag är anonym så kan jag ju också vara helt ärlig, vilket jag gillar...

Jag skiter i statistiken och allt sånt, för det här.... Det är MIN blogg...