Dom som gav mig livet lever. Men dom är inte min mamma och pappa. Dom 2 försvann när jag var 8 år i samband med skiljsmässan. Varför? Jag har växt upp utan en mamma och en pappa. Ingen familj. Kämpar själv hela tiden.

Jag och min pojkvän... Det känns inte som att det är liksom "vi" mer, det är bara han och jag. Jag älskar verkligen honom... Som kompis, inget mer! Även fast jag vill! Jag verkligen vill älska honom mer och vara kär i honom. Men jag är inte det längre. Det är så jävla jobbigt.

Som pricken över i:et har jag börjat intressera mig för någon annan också. Varför måste det vara så här? JAg vill kunna styra över mina känslor.

Jag och min pv (pojkvän) har varit ihop snart ett och ett halvt år, vi har delat så mycket och gett varandra så mkt saker, lärt känna varandra och varandras familj, släkt osv, jag vill inte förlora det.

Jag gjorde faktiskt slut för någon vecka sen... Men hur jävla lätt är det att hålla sig med det när han kommer senare på kvällen med en bukett med rosor och värsta brevet med ord som förklarar hur mkt han älskar mig? Då går det ju inte, då är jag taskig. Sen på alla <3-dag kom han med en kruka med blommor, sånna dyra i en dyr kruka med två hjärtan i där det står "Love" på ena och "kärlek på den andra, så gulligt ju?! Fyfan jag vill ju inte ha dig mer som min pv, jag vill vara vän, bästa vän kanske, inget mer. Förlåt älskling.....Förlåt :'(